Kevlarsoul

My fingers caress your skin

Soft and cool to the touch

Exposed to the breeze

Coming through the open window

Your breathing is heavy

And slow

Ever so neatly complying

With everything else you are

And your heart beats slowly

In perfect timing

In symmetry

With your world

I listen in

Hold you close

And imagine what you would think of

In that amazing head of yours

In the end

I'm only grateful

To be in your presence

To know your voice

Your heart

Your mind

Your touch

Everything that makes you

You

And I keep you

Next to my beating heart

Letting you in

But not near enough to hurt

I couldn't stand the hurt

I let your naïveté show me

That the world mustn't be so dark

So depressing

So full of sadness and pain

That people may have more

Than meets the eye

I let your sunshine

Block out my darkness

I let your warmth

Melt my frozen wastes

And I wish

In my realism

Maybe pessimism

That it might be so simple

I kiss your shoulder

It is cool against my burning lips

Exposed to the breeze

Coming through the open window

My thoughts rotate and form new ones

Collapsing in on themselves

And duplicating into what they once weren't

And now might be

How you keep me sane

I will never know

Do you?

I think

Not

But I am nothing like I was

Jag fattar inte.
Ett halv decennium senare och lite till
Men ändå
Varje gång du dyker upp snurrar du
Runt, runt i mitt huvud
Tills jag inte vet vad som är jag längre
Som en LP-skiva med guilty pleasures
Runt, runt
Det gör mig galen
Du
Du gör mig galen

Minns du ens?
Hur du höll
Spårvagnen, bussen, glass i solen och galna kvällar flera år senare
Ett hastigt godnatt vid en hållplats
Timmar efter utsatt tid
Ett oskyldigt sms
Eufori som spritter i kroppen
En stulen kyss
Duvor och giraffer
Hur fel jag var
Hur fel du var
Hur rätt vi var

Jag minns
Jag tänker på dig
Ibland
Oftare än jag kan erkänna
Oftare än jag vågar
Du dyker upp när jag minst anar det
Som en främling
Men ändå familjär
På stan
På vagnen
I tankar
I drömmar

Du hör inte hemma där
Jag vill inte
Kan inte
Ska inte
Bör inte
Och ändå
Varför släpper jag inte?
Som du har gjort
Som du har glömt

Jag borde
Jag har försökt
Jag vet att ett förlåt inte är
Mer än sex bokstäver sammansatta
Ett ord ofta utan mening
Känsla
Tyngd
Värde
Jag säger det inte längre
Men känner det
Djupt inne, längst in

Hjälp mig att glömma dig
Jag vet inte längre om jag kan
På egen hand

Systerskap

Du skrattar
"Men lilla gumman!
Det vet väl alla?"
Mumlar vidare
Något ohörbart

Eller förtränger jag bara?
Är så trött på
Din sorts skitsnack
"Var inte så känslig"
Gå i mina skor
Så ska du få se
På blåsor

Du vet ingenting
I ditt privilegierade
Ljusa lilla moln
Där allt funkar som det ska
Där du har makt
Där jag är underordnad

Du tror världen fungerar
I ditt snäva ideal
Av roller
Kön
Sexualitet
Identitet

Som om vi inte finns
Vi som inte "passar in"
Vi som drar i bromsen
Trycker på knappen
Skriker i megafonen
"Nåt är fel!
Vi finns!
Ser ni oss?
Hör ni oss?"

Men vi tystas
Gång
På
Gång
På
Gång

Inte mer
Inte igen
Nu är det
Er tur

Vi ställer oss upp
Rakryggade
Hand i hand
Hand
I
Hand

Och vi håller
Varandras händer
När det blir läskigt
Och svårt

Ni skriker
Men
Vi skriker högre
Med mer kärlek
Med mer bakgrund
Fakta
Känsla
Värme

I en kamp
För kärleken
Är det
Kärleken
För alla
Som vinner

Gullregn och murgröna

De senaste veckorna har jag känt hur mitt hjärta dragit sig norrut. Till det vita huset i sluttningen, omgivet av gullregn och ett gigantiskt pilträd.

Det drar sig till klipporna där allt luktar kaprifol, till utsikten över fiskarsamhället och vattentornet, till det evigt blå ut mot havet.

Det drar sig till ljunghedar, motionsspår med snäckskal och klängiga rankor, manetfyllda stränder, glass vid hamnen och kvällsdopp bland tången.

Det drar sig till jordgubbar och vaniljglass, till allsång på Skansen, yatzy och sänka skepp, till en gammal flora i ett vitt fönster dekorerat med spets och torkade rosor och judaspenningar.

Det drar sig till den lilla kyrkan mitt emot kastanjeträden, midsommarblommor i håret, vilda smultron och långa promenader i lummiga skogar på jakt efter allt naturen har att erbjuda.

Det drar sig till morden i Midsomer, till krabbfiske på en gammal ranglig träbrygga, till en grön randig soffa att sjunka ner i, till gamla fantomen och Kalle anka-tidningar och en alldeles för liten säng med gulblommigt påslakan.

Mitt hjärta längtar hem, hem till platsen där all världens kärlek och lycka bor, till päronträd och kullersten, till sin alldeles egen klippa där solen går ner över havet och allting bara går i vågor.

Mitt hjärta längtar hem och kvar här är jag.

En dröm i en dröm i en dröm.

Jag drömde att jag drömde att jag drömde. Jag var på en marknad med en före detta nära vän, senare före detta bekant, numera före detta ingenting. Det var choklad överallt, som såldes för pengar jag inte hade, men på något sätt fick jag köpa ändå genom att lägga fram absolut ingenting till betalning. Jag lugnade, han stressade och agerade överlägsen.

Jag vaknade upp ur drömmen i drömmen i drömmen. Jag drog på mig ett par jeansshorts som kom till under en resa för några år sedan och en skrynklig randig blus. Jag andades ut i lugnet, det hade "bara varit en dröm". Inspirationen från drömmen slog till, jag begav mig till köket och bakade någon slags chokladig makron-variant i ett havreflarn med en kula vaniljglass. Min bättre hälft kom in i rummet, vi pratade och åt. En före detta nära vän, senare gudarna vet vad, numera nära vän hade smsat, min hälft var upprörd, men jag fick inte veta vad som sagts. Något var mitt fel. Obehaget satte sig igen. Allt var så verkligt.

Jag vaknade upp ur drömmen i drömmen. Överallt förlorade människor, förlorade bekantskaper som gjorde ack så ont då men vars smärta nu bara var ett hålrum. Ett hålrum som fylls av det som betyder. Hon betyder ingenting, hon där betyder mindre än ingenting, han betyder ingenting, de betyder ingenting. De smälter bort, som en tavla på marken av en gatukonstnär, som kritan som sakta rinner av och låter asfalten återgå till det som ska vara, när regnet faller på lätt, lätt under vårhimmelen.

Kvar var ni. Ni gömde er bland de som gjorde ont, de som svek eller lämnade och flera år senare trodde att allt var glömt och begravet. Ni log, ni fick in mig på de rätta spåren, ni lyfte mig till trädtopparna så jag lättare kunde se himlen och alla underverk där utanför. Ni fyllde hålrummen.

Jag vaknade upp ur drömmen. Jag drog på mig ett par gråa jeans och en skrynklig randig blus. Jag andades fritt i lugnet från mitt hjärta, min själ. Allting låg kvar, som tavlor i mitt inre, som kortfilmer min hjärna kunde spela upp igen i detalj närhelst den behagade. Det var okej. I slutet kom alltid lyckan.

Hjärta och smärta

Mitt hjärta känns tio kilo tyngre och musik tilltalar mig inte längre. Bara Brontë. Texten funkar på något sätt.

Solen lyser, men den värmer inte. Vinden blåser, men den svalkar inte. Allt går rakt igenom. Jag är som luft. Finns, andas, men ändå inte.

Allt gör ont, Nela min vän. Att ha sett min lilla smula gäspa på morgonen, ensam i sin filt, värker i hjärtat så jag inte kan andas. Att ha haft henne liggandes mot bröstkorgen och känt hennes andetag avta, precis som dina gjorde, kommer mitt hjärta aldrig kunna släppa.

Nu är ni till slut tillsammans i alla fall. Men jag då? Jag har familj, vänner, Putte. Men tomheten, saknaden efter era små krafsande tassar, den går inte att förklara så någon annan förstår.

Det har slagit om till höst nu. Snart är det vinter. Ni älskade vinter. All frukt och små godsaker som erbjöds. Russinen som aldrig trycktes ner i saffransbullarna och clementiner att dela med mig och Oreo.

För första gången på länge välkomnar jag hösten. Kortare dagar, längre nätter. Mörker och murrigt och regn. Det är renande på något sätt. Allt får starta om. Vi med.

Tänk, snart är det vår. Då blommar vitsipporna på din grav, på hennes grav, som skira blommor av flor, av liv.

Då lättar nog mitt hjärta. Då kanske det blir lättare att minnas er med endast kärlek och fina minnen, istället för denna saknad som blockerar allting.

När vitsipporna blommar, då vilar mitt hjärta i lycka och jag ska njuta av allt till fullo igen. För er.

Svensk mästare i irritation

Jag har utvecklat en stark tro att det i Sverige är nationalsport att vara i vägen för varandra. Människor bryr sig helt enkelt inte om andra människor.

Högerregel, vad är detta? "Om jag vill gå på vänster sida tänker jag fan göra det, oavsett om det resulterar i att jag går in i sju pers på hundra meter, och får ett dussin sura blickar efter mig." verkar vara en allmän inställning till något som för mig är en absolut självklarhet. Om folk bara följde den där simpla lilla regeln skulle man till exempel inte bäva för att gå i Nordstan på en lördag.

I Sverige finns det inget som heter folkvett. Står jag här så står jag här, då är det inte mitt problem att jag blockar hela korridoren/hyllan och du vill förbi/titta på något. Hitta en annan väg eller vänta tjugo minuter tills jag till slut bestämt mig för att det inte finns något jag vill ha. Alla ska ha överseende för mig, men jag ska inte behöva bry mig, nej herregud, jag är för bra för patrask som er.

Människor går rakt fram utan att väja för varandra, bilar stannar inte vid övergångsställen för "det går för långsamt", expediter glor surt på dig när du tar med dig fler än tre plagg in i ert omklädningsrum, rädda att du ska sno övriga kläder. Nyser du på bussen eller jobbet är alla tysta, behöver en gammal dam gå på/av bussen får hon ingen hjälp utan förvandlas istället till ett irritationsmoment för alla ombord på fordonet.

Vad hände med folkhemmet Sverige som man hört så mycket om? Har vi alltid varit en paranoid egoistisk monarki, där man är skyldig tills bevisad motsatsen?
Där alla är världsmästare på att bara bry sig om sig själva, och skita i konsekvenserna av sina handlingar, där det är var man för sig själv, och inte ens stark vänskap överlever obefogat skvaller.

Tolka det inte fel, jag är ingen ängel. Långt ifrån. Men till skillnad från att göra allt i min makt för att vara i vägen, försöker jag hålla mig ur vägen så mycket det går. Vara tillmötesgående och omtänksam, hjälpa mina medresenärer och medmänniskor. Omänsklig nog att bry mig, mänsklig nog att störa mig och få ut det på annat sätt än att vara lika förjävlig själv.

Jag har utvecklat en stark tro att det i Sverige är nationalsport att vara i vägen för varandra. Men jag har en starkare tro att om alla bara tänkte ett steg längre och lät våra frusna svenska hjärtan av is få smälta lite, värmas till en breddgrad där allmän empati kan få utvecklas, så skulle vi kunna vara världsmästare i folkvett.