De senaste veckorna har jag känt hur mitt hjärta dragit sig norrut. Till det vita huset i sluttningen, omgivet av gullregn och ett gigantiskt pilträd.
Det drar sig till klipporna där allt luktar kaprifol, till utsikten över fiskarsamhället och vattentornet, till det evigt blå ut mot havet.
Det drar sig till ljunghedar, motionsspår med snäckskal och klängiga rankor, manetfyllda stränder, glass vid hamnen och kvällsdopp bland tången.
Det drar sig till jordgubbar och vaniljglass, till allsång på Skansen, yatzy och sänka skepp, till en gammal flora i ett vitt fönster dekorerat med spets och torkade rosor och judaspenningar.
Det drar sig till den lilla kyrkan mitt emot kastanjeträden, midsommarblommor i håret, vilda smultron och långa promenader i lummiga skogar på jakt efter allt naturen har att erbjuda.
Det drar sig till morden i Midsomer, till krabbfiske på en gammal ranglig träbrygga, till en grön randig soffa att sjunka ner i, till gamla fantomen och Kalle anka-tidningar och en alldeles för liten säng med gulblommigt påslakan.
Mitt hjärta längtar hem, hem till platsen där all världens kärlek och lycka bor, till päronträd och kullersten, till sin alldeles egen klippa där solen går ner över havet och allting bara går i vågor.
Mitt hjärta längtar hem och kvar här är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar