En dröm i en dröm i en dröm.

Jag drömde att jag drömde att jag drömde. Jag var på en marknad med en före detta nära vän, senare före detta bekant, numera före detta ingenting. Det var choklad överallt, som såldes för pengar jag inte hade, men på något sätt fick jag köpa ändå genom att lägga fram absolut ingenting till betalning. Jag lugnade, han stressade och agerade överlägsen.

Jag vaknade upp ur drömmen i drömmen i drömmen. Jag drog på mig ett par jeansshorts som kom till under en resa för några år sedan och en skrynklig randig blus. Jag andades ut i lugnet, det hade "bara varit en dröm". Inspirationen från drömmen slog till, jag begav mig till köket och bakade någon slags chokladig makron-variant i ett havreflarn med en kula vaniljglass. Min bättre hälft kom in i rummet, vi pratade och åt. En före detta nära vän, senare gudarna vet vad, numera nära vän hade smsat, min hälft var upprörd, men jag fick inte veta vad som sagts. Något var mitt fel. Obehaget satte sig igen. Allt var så verkligt.

Jag vaknade upp ur drömmen i drömmen. Överallt förlorade människor, förlorade bekantskaper som gjorde ack så ont då men vars smärta nu bara var ett hålrum. Ett hålrum som fylls av det som betyder. Hon betyder ingenting, hon där betyder mindre än ingenting, han betyder ingenting, de betyder ingenting. De smälter bort, som en tavla på marken av en gatukonstnär, som kritan som sakta rinner av och låter asfalten återgå till det som ska vara, när regnet faller på lätt, lätt under vårhimmelen.

Kvar var ni. Ni gömde er bland de som gjorde ont, de som svek eller lämnade och flera år senare trodde att allt var glömt och begravet. Ni log, ni fick in mig på de rätta spåren, ni lyfte mig till trädtopparna så jag lättare kunde se himlen och alla underverk där utanför. Ni fyllde hålrummen.

Jag vaknade upp ur drömmen. Jag drog på mig ett par gråa jeans och en skrynklig randig blus. Jag andades fritt i lugnet från mitt hjärta, min själ. Allting låg kvar, som tavlor i mitt inre, som kortfilmer min hjärna kunde spela upp igen i detalj närhelst den behagade. Det var okej. I slutet kom alltid lyckan.