Hjärta och smärta

Mitt hjärta känns tio kilo tyngre och musik tilltalar mig inte längre. Bara Brontë. Texten funkar på något sätt.

Solen lyser, men den värmer inte. Vinden blåser, men den svalkar inte. Allt går rakt igenom. Jag är som luft. Finns, andas, men ändå inte.

Allt gör ont, Nela min vän. Att ha sett min lilla smula gäspa på morgonen, ensam i sin filt, värker i hjärtat så jag inte kan andas. Att ha haft henne liggandes mot bröstkorgen och känt hennes andetag avta, precis som dina gjorde, kommer mitt hjärta aldrig kunna släppa.

Nu är ni till slut tillsammans i alla fall. Men jag då? Jag har familj, vänner, Putte. Men tomheten, saknaden efter era små krafsande tassar, den går inte att förklara så någon annan förstår.

Det har slagit om till höst nu. Snart är det vinter. Ni älskade vinter. All frukt och små godsaker som erbjöds. Russinen som aldrig trycktes ner i saffransbullarna och clementiner att dela med mig och Oreo.

För första gången på länge välkomnar jag hösten. Kortare dagar, längre nätter. Mörker och murrigt och regn. Det är renande på något sätt. Allt får starta om. Vi med.

Tänk, snart är det vår. Då blommar vitsipporna på din grav, på hennes grav, som skira blommor av flor, av liv.

Då lättar nog mitt hjärta. Då kanske det blir lättare att minnas er med endast kärlek och fina minnen, istället för denna saknad som blockerar allting.

När vitsipporna blommar, då vilar mitt hjärta i lycka och jag ska njuta av allt till fullo igen. För er.