Svensk mästare i irritation

Jag har utvecklat en stark tro att det i Sverige är nationalsport att vara i vägen för varandra. Människor bryr sig helt enkelt inte om andra människor.

Högerregel, vad är detta? "Om jag vill gå på vänster sida tänker jag fan göra det, oavsett om det resulterar i att jag går in i sju pers på hundra meter, och får ett dussin sura blickar efter mig." verkar vara en allmän inställning till något som för mig är en absolut självklarhet. Om folk bara följde den där simpla lilla regeln skulle man till exempel inte bäva för att gå i Nordstan på en lördag.

I Sverige finns det inget som heter folkvett. Står jag här så står jag här, då är det inte mitt problem att jag blockar hela korridoren/hyllan och du vill förbi/titta på något. Hitta en annan väg eller vänta tjugo minuter tills jag till slut bestämt mig för att det inte finns något jag vill ha. Alla ska ha överseende för mig, men jag ska inte behöva bry mig, nej herregud, jag är för bra för patrask som er.

Människor går rakt fram utan att väja för varandra, bilar stannar inte vid övergångsställen för "det går för långsamt", expediter glor surt på dig när du tar med dig fler än tre plagg in i ert omklädningsrum, rädda att du ska sno övriga kläder. Nyser du på bussen eller jobbet är alla tysta, behöver en gammal dam gå på/av bussen får hon ingen hjälp utan förvandlas istället till ett irritationsmoment för alla ombord på fordonet.

Vad hände med folkhemmet Sverige som man hört så mycket om? Har vi alltid varit en paranoid egoistisk monarki, där man är skyldig tills bevisad motsatsen?
Där alla är världsmästare på att bara bry sig om sig själva, och skita i konsekvenserna av sina handlingar, där det är var man för sig själv, och inte ens stark vänskap överlever obefogat skvaller.

Tolka det inte fel, jag är ingen ängel. Långt ifrån. Men till skillnad från att göra allt i min makt för att vara i vägen, försöker jag hålla mig ur vägen så mycket det går. Vara tillmötesgående och omtänksam, hjälpa mina medresenärer och medmänniskor. Omänsklig nog att bry mig, mänsklig nog att störa mig och få ut det på annat sätt än att vara lika förjävlig själv.

Jag har utvecklat en stark tro att det i Sverige är nationalsport att vara i vägen för varandra. Men jag har en starkare tro att om alla bara tänkte ett steg längre och lät våra frusna svenska hjärtan av is få smälta lite, värmas till en breddgrad där allmän empati kan få utvecklas, så skulle vi kunna vara världsmästare i folkvett.