Det känns lite som om jag blöder ihjäl från insidan. Musik är en väldigt stor men relativt diskret aspekt av mitt liv. Diskret nog för att jag ska lyssna när jag är ensam, citera och dela via internet, men bara egentligen ha den gemensamt med min Rebecca. Älskade Rebecca som förresten fyller år idag. Vad fort tiden går.
Det finns musik jag inte lägre kan lyssna på. Musik för mig gestaltar en tid i mitt liv, en människa, en incident eller en känsla. Starka saker. Det finns musik som låg mig så varmt om hjärtat att det är obeskrivligt, men som om jag idag lyssnar på den, framkallar känslan av rostiga spikar som skrapas mot min hjärtmuskel. Människor som känns så avlägsna; platser, dofter, även smaker. Har än idag svårt för majs, till exempel.
Jag fick ett brev för ett par månader sedan. Inte ett mail eller något sådant. Ett handskrivet brev, med handskrivet brevpapper inuti, sönderskrivet på båda sidor av pappret. Med frimärke och allt. En vän från förr. Så många kopplingar... Konserter, övernattningar, tågresor och Ramlösa-flaskor i stora backar. Och Kent. En liten saknad bit av mitt hjärta gjorde sig påmind.
Brevet bad om ett svar. Adress var medskickad. Och det stod inte Josefin på kuvertet. Det stod Ninni. Undra om brevet minns mitt riktiga namn, som jag minns dess.
Jag funderade i många långa dagar på att svara, skrev ner i hjärnbarken exakt hur jag skulle formulera mig, hade det memorerat i minsta detalj. Till slut gömde jag brevet i en låda, lät det ligga där och glömmas bort, som jag blev bortglömd och slängd i en låda med kasserade saker som inte dög.
Jag sket i brevet. Stängde av den tanken, lät den få en kruka i mitt fönster av saker som berör men inte finns tid till, lät den gro där i höstmörkret. Jag lyssnade på glad musik, från femtio och sextio-talen. En form av "ut med det gamla, in med det nya", fast omvänt. Som Houdini fast liksom bak och fram.
Respekt är något man förtjänar; inte något man får eller innehar från första början. Man förtjänar den genom goda gärningar, en god karaktär, att vara inspirerande och finnas där för andra. Det är väldigt svårt att förtjäna min respekt, än svårare att förtjäna min tillit. Och när man förlorat den kommer den aldrig tillbaka lika starkt igen. Brevet är en del av ett gammalt kapitel, ett kapitel som saknar min respekt. Så det får ligga och samla damm i sin låda. Utan mig. Alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar