Hon klöser med långa naglar, djupt ner i huden, över ojämnheter och sår. Paniken avtar, lugnet infaller sig, och en suck drar sig över hennes torra läppar. Det svaga obehag som tankar plågat henne med i några timmar är nu som bortblåst av vinden, som om det aldrig existerat till att börja med.

Hon plockar upp en pappersservett ur väskan, som så många gånger förr, och torkar blodet från småsåren. Blir det ingen skorpa är det svårare att riva, det kanske hjälper mot hennes mani. Hon lägger sig ner på täcke och kuddar, och ser upp i taket. Om det fanns ett annat sätt skulle hon ta det, men det här har fungerat längst och bäst mot demonerna i bakhuvudet. Och nåde den som försöker stoppa henne, det skulle bara skada mer.