Jo, jag vet.

"Nu blöder du igen."
"Jo, jag vet."
"Men varför? Varför måste du riva sönder dig själv?"
"Jag vet inte."

Konversationen fortlöper som vanligt, som det gör med alla. "Jag ska hålla koll på dig så du inte gör så mer, för din skull" säger han till henne. Hon nickar, och tänker på alla de hundratals gånger redan då hon suttit och rivit upp huden när han varit alldeles intill, utan att han eller någon annan märkt något, och vet att det kommer bli hundratals, ja tusentals till innan sommaren ens är över.

Dermatillomani. Vilken tungvrickare, vilken rytm i ordet, och vilken bakomliggande historia. Derma som i hud, till som i rycka, och mani som i galenskap. Är hon galen, eller är det de som inte förstår som är galna? Hon vet inte själv längre. Han pratar vidare och ser fundersam ut, och hon sätter ett plåster över fingret som hon precis ryckte loss nagelbandet på. Plåstret kommer vara borta inom ett par timmar, det vet de båda två. Hon kliar sig i hårbottnen med långa naglar. Gräver nageln ner i huden och skapar ett nytt sår, där det inte syns, där ingen skam existerar.

De har påpekat att det kanske skulle gå bättre om hon höll naglarna korta, och hon har försökt. Minst en gång i månaden river hon sönder naglarna tills det går ner i huden och börjar blöda. Hon försöker med lösnaglar och plåster. Men om det bara framkallar mer ångest, varför försöka? Varför hindra sig själv från att slita sönder huden bit för bit, om hjärnan får hållas intakt?

"Jag finns här, om du behöver prata eller bara behöver stöd eller nånting alls. Du vet det va?"
Hon nickar och river upp såren på ryggen, under den täckande övertröjan.
"Jo, jag vet."