När mörkret faller är det svårt att tänka klart. Ögon som ser på henne från varje vrå, övervakar alla hennes rörelser. Lömska leenden med dragna huggtänder.

Hon ser melankolisk ut, med uppdragna knän under hakan och ett ansikte av sten, tårar rinnande nerför kinderna. Att en låt kan påverka så starkt är för henne oförklarligt, underbart och en förbannelse. Inte ens en hel låt krävs, nej, endast de första tonerna som minner om en händelse från hennes förflutna, eller ger föraningar om vad som kan hända.

Röster som viskar ur mörkret. Förklarar för henne hur värdelös hon är, hur allt är hennes fel, hur hon förstör allt i sin närhet, och hur inget någonsin kommer bli eller vara bra. Hon viftar bort dem. "Håll er där ni hör hemma" säger hon med en inre styrka som lyser igenom på dagarna, men falnar på nätterna.

Och varelserna kryper undan, tillbaka in i hennes skalle genom öronen och hörselgångarna. Residerar någonstans i hennes bakhuvud, vid hennes undermedvetna, där de viskar till henne konstant. Men aldrig högt. Bara en förnimmelse, så stark och ständig att den intalat henne att det är sant.

De kommer aldrig att försvinna, hon kommer aldrig att sluta tro på dem. Men för ett ögonblick då och då, när solen lyser klart, och en vänlig röst säger åt henne att hon är underbar, då krymper självhatet ihop till ett litet korn. De där gångerna gör allting värt besväret.