Klockan är en minut i fem på morgonen, och du sitter på en öde busshållplats i utkanten av stan. Luften är sval. Inte dödligt kylig eller bitande kall. Den känns mjuk på din hy, och att det är februari märks bara när en liten vindpust blåser bort luggen ur dina ögon.

Solen börjar kika fram i horisonten, bortom höghus och träd. Eller, det kan du i alla fall hoppas. Önsketänkande, det är vad det är. Det enda som lyser upp himlen är Göteborgs tusentals små ljus, lampor och lyktor.

Så tomt, tyst och dött det är. Inte en själ syns till, inte en tillstymmelse av liv. Bilarna står fint parkerade på sina platser, husen står stora och mörka, bussarna kör inte än. Nej,det enda som hörs är några enstaka tidiga morgonfåglar, och bruset långt bort från bilarna i stan.

Jag växte upp i en spökstad, där torget blir ett slagfält varje natt. Som att gå runt i Silent Hill. Så oroväckande, dödligt, skrämmande och vackert. Tystnaden är allt som hörs. Sluter du ögonen och bara lyssnar, kan du nästan känna hur du sitter i din gråa ensamhet, mitt i ditt moln, och njuter av friheten.