Jag var ganska desperat, inte sant?
Patetisk kanske till och med är ordet. Men det blir väl så när man vet att man har förstört något som kunde blivit jävligt bra. Kanske till och med det bästa.

Eller ja, jag blir sån. Inte du. Det är som om du har ett stenhårt skal som ingen släpps innanför, som om inget rör dig. Det är omöjligt att veta vad du tänker, och det gör mig galen.

Men jag ska försöka släppa dig nu, som du släppte mig; rakt av, a clean cut, som om jag aldrig existerat för dig. Och det gjorde jag kanske inte heller. Men du existerade, och existerar. Jag kommer aldrig få veta vilka fantastiska saker som gömmer sig i ditt huvud. Det är nog lika väl. Mitt är bara fyllt av eld, aska och sot.