Florsippor och titanstammar

Ett hav av vitt, violett, rosa och grönt. Vad är väl vackrare?

Solen gassar hennes jeans till temperaturer hon nästan glömt i det långvarande vintermörkret. Hon låter den kyssa sina ben, sitt ansikte, hela hennes jag. Hon sätter sig i sitt hav av lycka och grönska, sjunker in i vågorna av små mirakel. För vad är väl ett hav av små mirakel, annat än en matta av vitsippor? Så små, så sköra, som spunna ur florsocker, med ståndare av mjölkat solsken. Varje liten blomma är som en blick in i något bättre, går hennes tankar. Och hon sitter i sitt himmelrike av något bättre, och njuter.

Hör du hur de viskar, Rebecca? Hur de viskar ditt namn i den lätta brisen, mellan björkar och döda löv. De kallar dig hemåt, från din plats i södern. De saknar dig, de längtar efter dig. Efter sitt något bättre. Efter flickan med guldhåret och himmelsögonen, hon som passar in i himmelrikets blomhav.

En flicka på arton vårar plockar hela famnen full av sommarsnö, av glasvita mirakel, i hopp om ett eget. De viskar ditt namn, Rebecca. Tröstande, uppmuntrande, älskvärt. En låt vill inte lämna hennes tankar, och kvinnorösten sjunger den om och om igen i hennes huvud. Träden har stammar av titan. Välkommen hem.