Vinterfilosofi

Små barn njuter så mycket av de små detaljerna som vuxna knappt märker av längre i sina härdade hjärtan. Första dagen på sommarlovet. Väntan på julafton. Ett rejält regnfall med stora pölar. Spänningen i åska, blixtar, och ett elavbrott med tända ljus och ett dovt muller från himlen. Allt är sådant som barn blir lyckliga av, och vuxna nästan inte tänker på.

Men så ibland kommer en riktigt bra start på dagen.

Det är en grådaskig oktobermorgon innan klockan slagit lunch. En liten pojke på fem-sex år som håller i en tappad barnsko förblir omärkt av sina föräldrar. Träden står i sin vanliga höstbrand runt en vanlig busshållplats, i vanliga landet Lagom. Det regnar. Skillnaden den här morgonen är att det inte är ett tungt regn som piskar i ansiktet och säger åt dig att gå in igen, krypa in under täcket och somna om. Det är ett fjäderlätt, vindstilla regn, som liksom singlar ner genom luften. Välkomnande, lugnande och upplyftande. Och järnhjärtat värms upp.

Och så ser du det. En exalterad pojke på fem-sex år ser det också och skrattar så han kiknar av lycka, samtidigt som han hoppar i vattenpussar runt hållplatsen. Hans föräldrar och morföräldrar skrattar av barnslig lycka som bubblat upp ur allvaret. Och järnhjärtat smälter lite.

En flinga landar på din näsa där du står och myser i halsduk, vantar och mössa, och den förvandlas till droppen den nyligen var. Lilla landet Lagom har gjort det igen. Slagit dig med sin välkända ironi. Typiskt att bara kyla kunde smälta ett fruset hjärta av järn. Värmas av vinterns första snöfall.