Mörker, överallt. En bitande kyla som gräver sig in genom kött, blod och ben, och sätter sig i självaste märgen.

Klockan är inte ens fyra än, och ändå är det becksvart ute. En gammal vän från andra sidan jorden skrattar gott åt att det är så mörkt för oss, någonstans från det förflutna i hans ständiga solljus.

Hon biter ihop, drar mössan längre ner för pannan och halsduken tätare. En svensk ninja i Sveriges svärta. Självaste träden hostar och harklar sig i vintersnuvan, och snön flyger inte i vita sjok. Den ligger tung under hennes fötter, knarrar inte, gnistrar inte. Fötterna lämnar djupa spår, men imorgon kommer de vara lika utsuddade som hon är i vinternatten.

Klockan har plötsligt slagit nio. Vart tar vägen vägen när dagsljuset är åtta timmar långt och nattmörkret det dubbla?