Det ljusa i mörkret

Jag satt bredvid en snorkråka på bussen för några dagar sedan. Solen lyste stark, och den sken så glatt upp mot mig från fönstrets nedre kant. Snorkråkor är ganska pillimariska varelser, inte sant? Pillimarisk. Det sa alltid min mor förresten, när jag var liten. Roligt ord, det där.

För att ta oss tillbaka till snorhistorian så ska jag påpeka att bussar är ganska skabbiga egentligen, om man räknar medelklassens och överklassens standard. Ungefär som i amerikanska serier (läs Sex & the City) när de klagar på att åka tunnelbana för att det är så ohygieniskt. För oss i lägre medelklass och arbetarklass är det bara naturligt. "Lite skit rensar magen" är ett ordspråk som många av oss får växa upp med, återigen något som min mor ofta påpekade för mig."Och för mycket fyller den" fortsätter dock uttrycket.

Är det bara jag som är så trött på människors syn på allt? Som Navid Modiri med vänner skriver på bloggen 365saker "more is more", "fuck lagom". De har ju en poäng med det här. Bojkotta bra nog och säg nej till någorlunda. Sluta låta skit träffa dig och ditt anlete gång på gång och börja agera istället. Varför acceptera det mindre, när man kan få mer?

Jag flinar tillbaka mot snorkråkan och sätter mig på en annan plats. "Bara för att du sitter på rutan vid min plats (ja, jag har alltid två-tre platser i varje slags buss som jag anser vara "mina". Det blir så när man åker buss flera gånger om dagen och är lite vrickad i skallen), betyder inte det att jag ska stå ut med din skit" tänker jag stolt, och ser en annan olycklig själ sätta sig på mitt gamla säte vid nästa hållplats påstigning. Killen har blicken fokuserad på den gulbruna pricken på rutan, och ser allt annat än glad ut.

Efter en minut eller två tar han metrotidningen han har i handen och trycker den mot rutan. Tänker kanske "det finns fler tidningar, fler tillfällen, mer viktiga saker. En snorkråka ska inte få förstöra min morgon." Jag känner ett skutt i hjärtat av stolthet och glädje och återgår till min musik. Det kanske finns fler där ute som jag. Det kanske ännu finns hopp.