I en stor tv-låda, i ett hörn av en klädkammare i ett hus, ligger ett hundratal gosedjur tätt packade, bland dessa en liten brunbjörn till nalle.

En gång var han vacker. Hel, ren päls, gnistrande ögon, fluffig svans och fina öron. Men många långa år av att vara favoriten tog ut sin rätt, och pälsen är nästan avskavd på vissa platser. Nosen är trasig, och ögonen har fått en matt glans av repor. Trots detta var han mycket nöjd med sig själv under sin glanstid. Han var älskad, han låg alltid närmast flickan när hon sov, och hans namn nämndes ofta. "Nalle, åh älskade nalle".

Men flickan växte upp, som de så ofta gör, och han slängdes i en låda med alla de andra djuren och glömdes bort, som nallar så ofta gör. Det talades några gånger om en tipp, vad nu det än var, men i slutändan klämdes lådan in bland allt annat gammalt bortglömt i ett rum mitt i huset, där rum så ofta glöms bort. Många långa år gick, och djuren hade sedan länge gett upp hoppet. Dörren till rummet öppnades några gånger om året, men aldrig märktes de av, inne i sitt lilla hörn.

Men så, en natt, efter att flickan hade haft det särdeles känslosamt och jobbigt, öppnades dörren. En ung kvinna stod i öppningen, med en alldeles förstörd uppsyn. Hon lyckades göra sig en väg fram till den stora tv-lådan i hörnet, men stannade på vägen. Skakningar genomfor hennes kropp, och hon började gråta, samtidigt som hon slängde sig över en stor vit mjukisbjörn, en annan favorit. En ung man stod i öppningen nu, och tog emot de förenade gamla vännerna. "Jag hämtar er imorgon" viskade hon. Ljuset släcktes, dörren stängdes, och djuren la sig till rätta igen.

Men i nalle hade ett hopp tänts. Och så, dagen därpå, när solen gått upp, öppnades dörren på nytt. Kvinnan stod där igen, och hittade snabbt sin väg fram till lådan. Efter mycket om och men lyckades hon få upp kartonglocket, och ljus flödade in bland de gamla djuren. Hon skrattade och grät och log, hälsade på alla sina gamla vänner i ordning, kramade och pussade dem.

Och så, någonstans i mitten, plockas nalle upp. Hon glömmer för en stund de andra, har bara ögon för honom. Tysta tårar finner sin väg nerför hennes nu vuxna kinder, men nalle känner igen flickan från förr. Hans bästa vän. Hon håller honom hårt intill sig, lägger en filt över de andra djuren, och försäkrar dem om att hon kommer tillbaka snart.

Snart efteråt ligger han på en välbekant madrass, bredvid en välbekant isbjörn, i ett relativt välbekant rum. Han är hemma, med flickan intill sig under täcket, hållandes honom hårt intill sig. "Jag kommer vara borta några dagar, men sen är jag här igen, och ni ska aldrig mer in i det rummet igen. Jag har saknat dig så, min gamle vän." Hon pussar honom och kramar honom och ler, och han vet, att det är han och hon mot världen, igen.