Det luktar höst i luften. Mörk, ruskig, död och unken höst. Men just ikväll är doften betryggande.

Träden står brandgula och rödflammande runtom, och nästan bara kastanjerna och lönnträden har ännu börjat fälla sina löv, som ligger i brunröda sjok på marken.

Borta vid vägen ligger ett sedan länge nedstängt dagis. De lyckliga skratten från barn hörs ännu eka genom tid och rum, in genom öronen till hjärnan. Det är något spöklikt vackert med frosten som vilar på en gammal gungbräda i nött trä, något med det som drar tillbaka minnen från egna dagislekar, iförd overall ute i snöoväder.

Några ensamma kulformade gatlyktor lyser upp vägen i det falnande ljuset. En gammal tant går förbi med käppen i högsta hugg. En varnande förälder sa nyligen i telefon något om att se upp för misstänksamma människor och våldsmän. Det vanliga inövade talet om "Jag är försiktig, går bara där det är ljust. Det finns gott om hus runtom" blev svar.

Men det är kolugnt i oktobermörkret. Vad skulle någonsin kunna hända i en så lugn stadsdel av en så lugn stad? Jag förstår väl själv någon dag, när jag själv får barn som leker på en gungbräda i nött trä, iförda overaller.