Jag gick förbi vår bäck för ett tag sen, Rebecca. Jag stod på den lilla träbron där vi stod som barn, kastade i småsten som vi gjorde då, och såg cirklarna breda ut sig i vattnet, likt synliga ljudvågor.
Jag reflekterar mer över saker nu. Har jag utvecklats eller invecklats? Gudarna vet. Likt vattnet och stenarna fungerar min hjärna. En sten, en tanke, sätter igång en kedjereaktion som kan hålla i sig dagar i sträck. Jag vet knappt hur jag ska få ur mig allt.
Så jag skriver. Jag skriver för hjärtats lustar, för obönhörlig sorg, och för en framtid jag inte känner till, och inte kan bärga mig att få uppleva dag för dag. Och mina outtröttliga tankar blir till bokstäver, till ord och meningar, till texter om oss och livet och mig.
Jag ska gå förbi vår bäck igen idag, Rebecca. Och jag ska viska till den om allt du gjort, och jag ska le ikapp med dess porlande, och det ska kännas som om du är där intill. Som när vi var små och kastade småsten i vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar