Rörlig filosofi

Jag har ett problem. Enligt de flesta en simpel petitess, men för mig själv något allvarligt. Mitt problem är att jag älskar kommunaltrafik, så simpelt är det. Nej, bli inte alltför chockade nu. Jag hatar den på ett sätt, som alla ni andra (i synnerhet de tveksamma tidtabellerna), men det är något charmigt med kommunaltrafik ändå. Något som har hållit mig fast ända sedan barnsben, då mitt beroende även inkluderade bilresor.

Vad riktigt som är så lockade med bussresor och liknande är inte så svårt att lista ut, om man ger det en liten tanke. Självfallet är det flera saker samtidigt som framkallar det där lilla extra, men i allmänhet är det den rena lyckan i att kunna sätta sig i en buss, spårvagn eller på ett tåg, självfallet helst allra längst fram bakom chauffören så att man inte behöver utstå irriterande blickar (och kan ha på hög musik även i läckande hörlurar, då en hel del resenärer antar helt sonika att det är just chauffören som lyssnar, inte du), eller på vilken favoritplats som helst som är ledig, och bara njuta av att åka vart än fordonet tar dig.

För mig är i synnerhet bussresor ett slags kontrollerad frihet. Bussen kan, i praktiken, föra mig vart den vill, men det är jag som bestämmer villkoren. Jag bestämmer när, hur och var det ska börja, nästan allt resterande är upp till trafiken, och ren chans. Man kan sitta med ett anteckningsblock, hög musik i hörlurarna (allra helst avslappnande och inspirerande sådan), och se ut på landskapen utanför som flyger förbi.

Jag älskar särskilt att packa på mig gott om kläder när det regnar eller snöar, eller är mörkt, och sätta mig på bussen. Då kan man sitta och studera vattendropparnas väg nedför fönsterrutan, eller snöflingorna som singlar genom luften som små ivriga djur som precis lärt sig flyga. Allra mysigast är det när det är mörkt. Att sitta och filosofera till tusentals små ljusprickar i olika kulörer och storlekar utanför din lilla rörliga tillfälliga bostad, en del av dem rör sig åt ditt håll, en del ifrån dig, och en del står stilla långt långt därifrån.

Gör dig själv och din hjärna en tjänst, och hoppa på en buss till någon okänd plats så snart som möjligt. Det spelar ingen roll om du inte vet vart den åker, du kan ju alltid hoppa på samma buss tillbaka sen igen. Åk ett tag, filosofera, och se vart allt tar dig. Kanske bara till en okänd stad, kanske till lite självinsikt. Oavsett vilket, så är priset inte så högt, men utdelningen desto större.